Tårarna rinner. I två veckor har jag försökt skjuta bort tankarna på honom. Första natten bröt jag ihop och grät i flera timmar. Men sen har jag försökt stänga av och inte tillåtit mig själv att tänka på det. Varje gång tankarna har kommit upp så har jag skjutit bort dom. För jag vågar inte känna. Men nu kom det. Och fyfan vad det gör ont. Det känns som att jag ska gå sönder och inte kunna sluta gråta. Det gör så sjukt fruktansvärt jävla ont. Kärlek är både det bästa och det värsta jag vet. Det går liksom inte beskriva det mer än så. Det gör så ont att jag går sönder inombords men det finns ingenting jag kan göra. Jag skulle kunna sitta och skriva i en timme om hur jobbigt det är. Men det finns ju inte så mycket mer att säga i ord än att det gör förjävligt fruktansvärt sjukt jävla fitt ont.
