oneperfectmess.blogg.se

Att leva med psykisk ohälsa

Födelsedag, slagsmål och inläggning.

Kategori: Allmänt

1 vecka sen jag skrev, efter den helvetes natten så bröt jag tyvärr mitt uppehåll från självskada, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Fick åka in till sjukhus för att ta hand om det och sen få träffa psykjouren. Han ville lägga in mig men jag sa till slut nej. Jag ville bara hem till min egen säng. 

Jag lyckades ta mig igenom resterande dagar och sysselsatte mig med att planera min födelsedagsmiddag/fest. Jag hade egentligen tänkt ställa in den men kände att nej, jag kommer bara få ångest om jag inte gör något. Så själva födelsedagen på fredagen gick åt till att städa, handla osv, och sen på lördagen var middagen. Den var jättemysig med mina närmsta tjejkompisar. Sen hade jag bjudit in lite fler folk som skulle komma efter, hade planerat med beer pong och lite andra dricklekar. Tyvärr var det så att eftersom jag har så olika slags kompisar på olika håll så gick inte riktigt alla ihop. En av mina allra viktigaste regler under kvällen var Inget drama eller bråk. Jag trodde först att om det väl skulle bli det, att det skulle vara mellan killarna. Men dom höll sig faktiskt lugna, förutom lite onödiga kommentarer här och där. 

Däremot slutade natten med slagsmål mellan två tjejer.. En av mina närmsta vänner och en annan nära väns kompis. Hela grejen var så fruktansvärt jävla onödig. Och jag är förbannad och besviken på båda två. Jag hade verkligen sagt ett flertal gånger under kvällen att jag INTE vill ha bråk i mitt hem. Men med alkohol inblandat blir det inte alltid som man tänkt sig. Började med lite tjafs, sen såg båda svart och slagsmålet var igång. Vi var ett flertal personer som försökte dra dom ifrån varandra men det var nästan omöjligt. Till slut gick det. Jag ramlade ihop i chock och fick en panikattack så några tog upp mig på mitt rum och lugnade ner mig. Sen fick jag hjälp att städa så på söndagen behövde jag knappt städa nånting innan mina föräldrar kom hem. Vilket var otroligt skönt. Tog mig igenom söndagen. Sen kom måndagen, började må ännu sämre och kvällen slutade med inläggning innan något hände. Så nu ligger jag här i en obekväm sjukhussäng på danderyd. Vet helt ärligt talat inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu.. Men tar en timme i taget och hoppas på en vändning. 

På återseende. 
Innan det gick utför i lördags.

Natten från helvetet

Kategori: Allmänt

Natten från helvetet. Fyfan, det var längesen jag hade en sån här kväll och natt. Efter förra inlägget så gick det bara nedåt. Panikångest, kunde inte komma till ro eller somna. Tog först en insomningstablett. Funkade inte så tog en till och extra lugnande men fan det hjälpte ju inte. Gick ut och rökte, gick in och la mig i sängen igen. Gick ut och rökte. Grät. Cigaretterna tog slut, mamma skjutsade mig till Statoil så jag kunde köpa nya. Det var väldigt nära att det blev inläggning men jag vägrade. Aldrig i livet. Till slut vid typ halv 6 på morgonen så somnade jag av utmattning, men vaknade igen vid 7 pga jobbiga mardrömmar. Lyckades efter mycket om och men att somna om igen och sov sen till 11 nånting. Mardrömmar även då. Vaknade och hade fortfarande kvar den där jävla ångesten. Klockan 13 var jag hos min samtalskontakt. Sen käkade jag lunch med pappa och nu är jag helt jävla slut. Utmattad. Vill bara sova. Utan drömmar tack. 



Hello darkness; my old friend

Kategori: Allmänt


Varför är det alltid på nätterna som alla tankar kommer? 

Tankarna om livet. Vad kommer hända? Vart kommer jag vara om 5 år?
Kommer det vara samma sak då?
Perioder av mardrömmar. Perioder av ångest. Perioder av nedstämdhet. Skammen och ångesten.
Över att inte kunna leva ett normalt liv.
Utan ångest, utan nedstämdhet, utan dom här mörka tankarna. Inte kunna jobba eller gå i skolan. Jag har varit här förut. I det här svarta hålet. Och jag vet att jag har tagit mig upp förut. Men det glömmer man totalt när man är här nere. 

Jag är så jävla trött hela tiden. Har ingen lust till nånting. Knappt till att träffa mina vänner. Som jag vet finns där för mig. Men jag glömmer det när jag är här. Jag glömmer dom som står mig nära. Och jag är så ledsen för det. Men jag är inte mig själv. Jag är arg, jag är ledsen, jag är frustrerad, jag vill skrika, jag vill slå sönder saker. 

Jag orkar inte genomgå ännu en sån här period. Jag pallar inte. Det gör nästan fysiskt ont att må så psykiskt dåligt. Att få byta läkare ännu en gång. Att få en ny samtalskontakt som man ska dra allt för igen. Jag orkar inte. 

Och någonting som jag verkligen verkligen inte vill är att bli inlagd. Det är ett misslyckande. Och hur många gånger ni än säger att det inte är ett misslyckande och att det kommer gå över så kommer jag ändå känna så. 

Kommer det alltid vara såhär?