Lyckades till slut somna. Men vaknade ungefär tre timmar senare. Gick upp och rökte och gick och la mig igen. Och vaknade vid halv elva. Ligger i sängen med pärlan brevid mig och tankarna flyger runt som en jävla karusell. Jag orkar inte. Jag har sagt att jag ska försöka kämpa. Och det gör jag. Som in i helvete. Men det känns ändå som det inte leder nånstans. Återigen står jag vid det där jävla vägskälet. Just nu klarar jag inte av det här. Jag håller på att fullständigt tappa kontrollen. Men såklart är det fullt på varenda jävla avdelning. Som alltid. Men ibland känns det som att dom bara inte vill ha mig där. Men vad vet jag. Jag har rätt till akut vård. Men allt dom skyller på är dbtn. "Men du har ju dbt, du ska kunna klara att vara hemma". Men för i helvete jag har nästan precis börjat! Dom förstår inte hur jobbigt det kan vara i början. Och så medicinhöjningen som gör att ångesten och dom destruktiva tankarna blir starkare och jag kan som sagt inte riktigt kontrollera mina impulser just nu. Hur mycket jag än försöker använda mig av dbtn. Just nu vill jag försvinna. Jag vet inte om jag vill dö. Men på nåt sätt känns det som att det inte gör nånting om det händer. Jag låter så fruktansvärt självisk nu. Och det är jag. Och det är också jobbigt. Min familj betyder allt för mig och dom stöttar mig till 110% och försöker hjälpa mig igenom det här. Men det tär ju på dom med. Dom går ju igenom det här med mig. Och det är jävligt tufft för dom också. Och jag hatar det.

Det här är en bild från när jag kände mig jävligt lycklig. Vad hände?